”Gårdar, näbbar, ett mirakel, en monolog, ett hörspel” har översatts av Ulla Ekblad-Forsgren, som har följt och översatt Friedrike Mayröcker under många år. Radioart ställde sex frågor till henne.
Magnus Florin: – Kan du berätta om hur ni hade kontakt?
Ulla Ekblad-Forsgren: – Literaturhaus i Berlin i april 2002. Marcel Beyer håller föreläsning om förebilder, så kallade "Merkmale" för sin egen dikt. Utgångspunkten för hans resonemang är Mayröckers poem: "Den Atem haben wir getauscht / die bloszen Seelen / und dennoch sagst du / 'deine Indianerhaare‘ ".
Det här kände jag igen. Letar efter Beyers roman Spione i min översättning. Finner: "Det är som har det alltid varit så, andningen är i gräset, i bådas mun. Så är det sedan begynnelsen."
Här har således dikt transsubstansierats till prosa. På min fråga svarar Beyer: "Allt jag lärt om skrivandet har Friederike Mayröcker lärt mig."
Hon är nog en källa till att förstå hur ett språk transponeras från ett språk till ett annat, tänker jag och vill nu arbeta med hennes prosa och poesi. Vi möts i Berlin och i Wien och snart får jag av Mayröcker två hörspel som placeras i Artes, år 2003. Effektiv duo: Arnald–Forsgren.*
Ett par år senare kommer en volym Mayröckerdikter på svenska, Indianhår, titeln hämtad från Beyers förebild, Mayröckers poem. Min transponering: "Vi bytte andetagen / de nakna själarna / ändå säger du / 'ditt indianhår’ ".
MF: – Finns det en särskild rytm hos henne?
UEF: – Mayröcker säger: "Ich züchte mir mein Gedicht" – ”Jag odlar min dikt". ”Züchten” – ”odla”. Men det är också "framkalla, underblåsa, uppföda, para sig". Formen på det språk hon väljer tonar fram sådana moment.
Påtaglig är den ständiga biografiska anknytningen, minnena och den aktuella vardagen i hennes skrift. Men självbiografi är det aldrig frågan om.
Mayröckers texter bäddar in subjektiv erfarenhet i ett noggrant konstruerat textlandskap som präglas av "furioso och beräkning", författarens egna ord.
Rytmen varierar från rasande fors till något stilla vatten och når "största möjliga måttlöshet och största möjliga måttfullhet". Det framgår i slutkören till hörspelet KANTATEN, eller Guds ögonsten du är:
vet man dock aldrig i början
varthän det bär, skriver i
ovissheten och oklarheten, och först
vid slutet då : när det närmar sig änden
anas den inslagna banan och leden :
så TROTSIGT, OTRÖSTLIGT det än
har begynt, så UPPLÖST BEFRIAT
har det att sluta - lovprisen alla Herren.
(sign, f. )
MF: – Hur skulle du beskriva hennes tilltal?
UEF: – Ett spår härrör från Petrarca. Bestigandet av Mont Ventoux kan ses som en allegori för att öppna världen, för att vidga perspektivet, en syn av horisonten som gynnar det associativa tänkandet. Det är en form för tilltal.
Och så här beskriver författaren Friederike Mayröcker sitt förhållande till den ynka adverbialfrasen, språkkroppen: und so weiter: osv.
Mayröcker säger: "Orden upplöses i någon slags halvdager, i en dimma - 'usw' ger en synförnimmelse av vad som händer i texten: meningen kommer från någonstans, försvinner till någonstans."
Det säger oss att i hennes språk, som tillåter alla yttringar och släpper fram alla bilder, finns en medvetenhet om en upphöjd funktion hos språket, som gör dikten till sin egen verklighet, tar sig uttryck. Blir en framställning för läsaren, är ett tilltal.
Mayröcker fortsätter: ” 'bilderna' (dem läsaren står främmande inför) har han att betrakta som skapelser, som han möter för första gången, har att nyfiket förvånat betrakta, oupphörligt betrakta dem, alltså inte vilja ta isär dem." Och formen är diktens förlängning - "Die Form steckt im Stoff", så Friederike Mayröcker.
MF: – Mayröcker nämner många namn: Peter Greenaway, Swedenborg, Lichtenberg, Kiefer, Gogol, Robert Walser, Baudrillard, Skriabin, Keats, Pasolini, Charms, Gertrude Stein... Vad betyder det för henne att föra in namnen i det hon skriver?
UEF: – Kan vara namnet på en författare som Mayröcker ägnat tid, just kommer ihåg, en passant. Eller så har någon bekant talat om något som är skrivet av någon. Namnet kanske avbryter ett ordsvall i Mayröckers språk. Gör klar en konstruktion som ger läsaren en bild. Eller ger plats åt ny ordström som leder åt annat tankehåll än förut. Språket är i sig en berättelse.
Och det är här som Jacques Derrida tar plats. Såväl med sitt namn då och då i Mayröckers verk men ständigt med influens i hennes språk, i alla arbeten. Hon lutar mot Derrridas dekonstruktion. Inte mot blandningen av utan mot spänningen mellan trohet till det som har varit, det förgångna, och det absolut helt nya: ... ett utbrott ... ett avbrott ... framtiden.
Det som karakteriserar liv och varande är rörelse, och därmed blir så kallade spårstrukturer viktiga i Derridas filosofi, sådant som kvarblir från något förr varande och därtill möjliggör uppfattningen av en rörelse utsträckt i tiden. Spårstruktur av språkstruktur, se Mayröcker.
MF: – Friederike Mayröcker inte bara läser och skriver, hon rör sig utomhus och borta, hon promenerar, är på olika platser, förflyttar sig - många orter och ställen nämns, barer, kaféer, kyrkor. Vad betyder platserna för henne?
UEF: – Detta är scenen. Friederike Mayröcker går sakta på den smala trottoaren, Zentagasse, och plötsligt ser hon en ny liten butik, ett skrädderi. Och där står han - Aslan ... Det är upptakten till en mångårig vänskap. Marcel Beyer säger att Fritzi släpat Europas hela litteraturvärld till Aslan Gültekins butik ... Ja, det finns sådan poesi som en gång hörd finns kvar i örat och även i ens andanom. Alltså: dikten ”Proem över ändringsskräddaren Aslan Gültekin”:
och hade sett varandra jag menar
kastat en blick och blickarna gränslös
terräng, blickat på varann blickat med en blick två blickar
när jag gick förbi dörren till butiken alltså med var sitt
öga berört varann när jag strosade förbi i tankar, sedan
stiger mannen ner i flodkröken liksom i profil
en sådan raptus-scen, medan en droppe svett långsamt rinner från min armhåla ned längs armen
en bokstav plötsligt ur mitt namn
faller till marken jag ser den falla, försvinna -
med BRÄKEN ÖGON, Breton
MF: – Det visuella: Velasquez, Lucian Freud, Man Ray, Leonardo da Vinci, Andy Warhol... Även filmer. Teckningar dyker upp i böckerna. Vad betyder bildkonsten/bildkonstnärerna för henne?
UEF: – Den rena konsten, Mayröckers diktkonst, är en abstrakt återgivning av sinnesförnimmelse och varseblivning som mynnar ut i art concret. Något hon visar i sina teckningar. Bäst är den teckning som sedan blir omslagsbilden till Indianhår. En mörkhårig kvinna, rank och slank. Mayröcker själv. Eleganta pennstreck och vid foten hennes hjärta i miniform, i ledband.
Denna vår, år 2003 i Berlin, ser vi Kasimir Malevitj som arbetar med själva essensen, en konst oberoende av form. Han benämner sina teckningar lika ofta konstruktion som komposition. Och strukturen är anpassad konkret till den verklighet som är bilden - inte till verkligheten utanför ramen.
Vidare: färgen tuktas till form av saxen. Matisse brukar découpage, det non-figurativa. Och jag tänker på hur Friederike Mayröcker inrangerar sig själv som "neuromantiker, vielleicht". Tänker också på hennes hänvisning till "nämligen klippandet i hela färgen" - i hörspelet Kuvert med fåglar.
Fritzi säger: "Läsaren ska anamma den bild jag ger. Låta den bestå. Kanske är detta 1 nyckel till att översätta mina vanvettiga texter`Vad anser du, Ulla-Mae?"
Jag tänker överföring - överföring som försmår tolkning.
---
Magnus Florin frågade, Ulla Ekblad-Forsgren svarade 28/2 & 10/3 2024.
Not* i första frågan: Arnald = Jan Arnald, som då var redaktör för tidskriften Artes.
Friederike Mayröcker på svenska:
Indianhår (2005), Och jag ruskade en älskling (2010), Scardanelli (2011), jag är på anstalt´. Fotnoter till ett ickeskrivet drama (2012), vill ej gå i vall. Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel (2017). Patos och svala (2019). Samtliga utgivna av Ellerströms förlag, samtliga i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren.