JOHAN: Ni har ju jobbat med flera olika texter av Gertrude Stein. Vad är det som fångar er i hennes författarskap?
ANNA: Musikaliteten, rytmen och mönster. På ett sätt har det blivit som koder. Det känns som att det är något vi tillsammans håller på att koda.
MICHELE: Vad menar du med koder?
ANNA: Jag tycker att hennes språk behöver dechiffreras. Ju mer man håller på ju mer förstår man, ju mer visar sig kraften, den liksom öppnar sig. Vi måste handgripligen arbeta med den för att förstå den.
MICHELE: Ja, som lera, den måste formas för att förstås. Det avantgardistiska i texten är något som jag gillar, definitivt, och det är också detta med hennes amerikanska rötter som jag relaterar till.
JOHAN: Ni säger att ni måste jobba med, knåda Steins texter för att förstå dem, men vad var det initialt som fick er att fastna för dem, som gjorde att ni ville jobba med dem?
ANNA: Humorn, att de har mycket humor. Det är också det att på ett plan är det ett relativt enkelt språkbruk, men som ger möjligheter till så många olika tolkningar.
MICHELE: Jo, det finns en enkelhet i språket, men också ett djup. Sen är det också det att eftersom jag växte upp i Kalifornien så har Stein liksom varit en del i min vokabulär. Hennes namn har alltid varit med och då ofta förknippat med ryktet att hon – och hennes texter – är lite tokiga och enfaldiga, men det är de verkligen inte, hon vet precis vad hon gör. Hennes rykte i USA har förändrats mycket, nu är det mycket bättre än vad det var när jag växte upp och hon anses som väldigt viktig faktiskt. Hon är så mycket mer än A Rose is a Rose is a Rose, och det har jag kommit på nu.
ANNA: Jag och Michele, alltså The Rosehips, vi har ju jobbat ihop ganska länge, jag tror sedan 1998, men när vi fick Steins texter i våra händer så skapade det ett nytt sätt att jobba. Det blev en gemensam nämnare som kändes så självklar, något av en ögonöppnare. Det var något som bara made sense.
MICHELE: Det var nog det att hennes texter har en så tydlig struktur. Anna och jag brukar jobba mer flytande, och det blir vad det blir, men Doctor Faustus är ju en pjäs. En rolig pjäs.
ANNA: Ja, och för mig så triggar strukturen min kreativitet.
JOHAN: Ni har ju genom åren inte bara arbetat med Doctor Faustus utan också med andra texter av Stein. Hur skulle ni säga att er förståelse och relation till Stein har förändrats, vad har ni fått syn på?
MICHELE: Först hade jag nog en bild av att det var ganska enkla texter men har förstått, mer och mer, att så är det inte. Där finns ett djup, jag förstår hennes djup mer nu, än när jag började. Hennes intellekt är helt klart mer avancerat än mitt och inte bara för att hon läst Bibeln. Det har inte jag gjort. Hon verkar ha så djupa kunskaper som hon gör om till ett enkelt språk.
ANNA: För mig är det så att ju mer jag jobbat med Stein desto mer självklart närmar jag mig texterna. I början hade man ju en väldigt stor respekt för henne och texten och hur vi fick använda den. Nu är det precis som att hon är en instrumentalist i vår grupp. Hennes text blir som fraser inne i den övriga musiken, liksom ”Åh nu kommer den där frasen igen” och då känner man att det lirar och man känner sig mer avslappnad i förhållande till henne och hennes texter. Vi har ju från början arbetat ganska intuitivt och inte intellektualiserat så mycket. Michele har gjort det till viss del men jag har nog följt med och känt att det är ett material som aldrig sinar. Som ett aldrig sinande språk och musikalitet.
JOHAN: Ni har arbetat med Tender Buttons och Doctor Faustus Lights the Lights, är det några andra texter av Stein som ni fördjupat er i?
ANNA: Vi höll ju på en del med The World is Round som är en barnbok.
MICHELE: Den var rolig att jobba med och den gav mig visuell inspiration. Vi gjorde en liten föreställning där jag hade rullskridskor och åkte runt och runt och runt och runt … och det var liksom en kul början.
ANNA: Nu ska vi börja arbeta med Portraits and Prayers.
MICHELE: Jag uppfattar det som att hon återanvänder teman och vissa ord och objekt. Det gör att jag känner mig mer och mer hemma.
JOHAN: Och om vi tar Doctor Faustus vad skulle ni säga att den handlar om, för er?
MICHELE: För mig handlar den om att sälja sin själ. En problematik jag tycker är tydlig idag, en tid som bara handlar om pengar och jobb och jobb och pengar. Att inte vara nöjd i världen, man har allt men är inte nöjd. Det är något helt fel med mänskligheten och texten pekar på hur människan är som varelse.
ANNA: Och ensamheten, tycker jag finns där tydligt. Hon talar om ljuset, upplysningen och tekniken men så står man ändå där själv. Hur man än vänder sig, hur man än lyser upp så står man där i sin ensamhet. Och är inte nöjd.
MICHELE: När vi jobbade med Faustus pratade vi också om den här idén, som finns i samhället nu, att tekniken är svaret på allt. Och att ljuset, det alltid brinnande oändliga ljuset, är alltid på för att hålla mörkret, det onda borta. Pjäsen griper in i vårt ständigt uppkopplade samhälle, tekniken och människan, en klassisk problematik.
ANNA: Daylight, moonlight, twilight, elecric light, det är alltid något ljus.
JOHAN: När började ni arbeta med Doctor Faustus?
ANNA: 2015 tror jag det var.
JOHAN: Och ni har gjort den i olika varianter och på olika platser eller hur?
MICHELE: Folk frågar oss om vi kan spela i källaren, Okay, kan ni spela i en lägenhet, Javisst det är klart vi kan göra det, kan ni spela på en teater, Ja. Man är ju flexibel som grupp och som musiker och som skådespelare. Visst fan, vi gör det ändå, på gatan, fine. Det är inte alltid det bästa förstås och det är ofta man tänker att det vore kul att någon gång vara på en teater med ljus och full teknik.
ANNA: Vi tänkte från början att vi skulle ha ett enda ljus och en teknisk lösning som vi bara kan knäppa på och av, jobba med enkla medel. Golvlampor, ficklampor och pannlampor, och det är ju faktiskt det som gjort att vi har kunnat spela den på ganska många och udda platser.
MICHELE: Men att spela på olika platser är också ett val. Jag kom ihåg att vi spelade den i Köpenhamn på Litteraturhuset och publiken var riktiga Steinfreaks, jättekunniga, och jag sa en replik baklänges och de hörde det.
JOHAN: Så ni började jobba med Doctor Faustus 2015 och nu gör ni det igen. Tycker ni att ni kan se eller känna någon förändring i hur ni ser på vad den handlar om?
MICHELE: När jag går igenom mina noteringar så kan jag se att vi var rätt i vår intuition, i vår intuitiva förståelse. Nu, ju mer jag läser av och om Stein förstår jag att hennes kunskaper är stora och att hon är mer komplex än vad jag först förstod. Det är som att jag ser hennes intelligens. Först var det ju väldigt spontant för mig, jag gillade henne och hennes ton och
förhållningssätt men nu är det som att jag fattar att hon är jävligt bra.
ANNA: Jag tycker ju att det där intuitiva faktiskt kan vara en analys man gör omedvetet. I början när vi höll på med Doctor Faustus så gick vi in i det rituella, bönen och in i nåt som kanske inte riktig hade nån förankring i själva texten, men sen har det ju blivit att bibliska och mytologiska fått stor betydelse i den tolkning vi gör. En tematik som kom intuitivt. Jag tror att man gör mycket mer analys än vad man vet om.
JOHAN: I Doctor Faustus finns karaktärerna Mephisto, Faustus, Marguerite Ida Helena Annabel, The Viper, The Boy och the Dog. Jag är nyfiken på vad tänker ni om The Boy och The Dog? Vilka är de, varför finns de där?
MICHELE: Jag tror jag tänker att The Boy är naiviteten i mannen och The Dog ser jag också som en symbol för det naiva.
ANNA: Kanske att de står för något rent. Alla de andra har ett bagage med sig, de har gjort saker men The Boy och The Dog har inte det.
MICHELE: De står inte för tankar utan mer för ett precist här och nu. Och jag tänker att det knyter an till Steins vilja att skriva fram ett här och nu, liksom utan historia, och så är det med hunden…
ANNA: …och barn.
JOHAN: Och vad är barnet för Stein?
ANNA: Något oförstört kanske. Barnet är någon som iakttar, ett iakttagande.
JOHAN: Michele, du är skådespelare, performance artist, och du sjunger, och jag undrar om du känner att Steins texter kräver något speciellt, om de innebär en utmaning för dig som skådespelare som du inte möter annars?
MICHELE: Nej, det är faktiskt lättare. Man måste vara alert, det går inte att slappna av en sekund. Man måste liksom tugga orden. Sen känner jag att de ligger nära sången och det tycker jag om. Jag tror att jag klarar av hennes texter för att de är musikaliska. Jag känner inte att jag behöver göra någon djupanalys utan snarare leka med texten, att börja med att leka med den och det är så våra processer ser ut. Vi ger varandra tillåtelse att leka fram en sorts tolkning och när jag säger orden, sjunger orden då händer det något i min kropp och jag får liksom bilder. Anna skriver ju melodier och de hjälper mig verkligen och det känns som att vi får en sorts undermedveten kontakt. Ja, så för mig känns det faktiskt lätt att arbeta med Stein jämfört med andra författare. Sen kan jag säga att det delvis var en utmaning när vi jobbade med dig som regissör. Du gav mig ju lite regi när vi spelade in Doctor Faustus och jag brukar ju aldrig arbeta med regissörer och det var en utmaning. Om vi skulle göra våra föreställningar med en regissör kanske jag skulle hitta det svåra, att det skulle bli svårare.
ANNA: Jag tror det är våran räddning faktiskt att vi inte har förstått hur svårt det är, hur komplexa Steins texter är.
JOHAN: Ja, kanske att regissörer bara gör arbetet svårare.
MICHELE: Det kan man ju skratta åt men för mig är det så att jag behöver processa materialet i min egen takt.
JOHAN: Skulle du säga att Stein lockat fram något hos dig som skådespelare som du blivit förvånad över?
MICHELE: Kanske är det svängningarna i dynamik, i temperament, mellan den mjuka Marguerite Ida och den vassare Mephisto. Något som jag kan känna mig osäker i, om jag ska klara av det, men där har Stein och hennes texter hjälpt mig att vara mer artikulerad. Hennes visuella värld ger mig väldigt mycket bilder som hjälper och inspirerar.
ANNA: Det är otvivelaktigt så att Stein triggar min lust att improvisera, att skapa musik direkt. Och det har att göra med det jag sa tidigare, att jag tycker mig se att där finns en kod att undersöka, spela med och mot.
JOHAN: I er version av Doctor Faustus så gör ju du Michele i princip alla rösterna, du hoppar mellan de olika karaktärerna. Var det någon av dem som du fick mer kontakt med än andra?
MICHELE: Ja, jag skulle säga Marguerite Ida Helena Annabel. Anna har skrivit väldigt fina melodier till flera av hennes texter så jag har fått ett mjukt och varmt förhållande till henne. Sen var det lite roligt att göra Mephisto för där använde vi mikrofon och olika effekter och jag kunde liksom bli överraskad själv, av klangen och uttrycket.
JOHAN: Jag är nyfiken på hur ni arbetar i ensemblen. Hur fungerar det när ni skapar tillsammans, kollektivt?
ANNA: Det börjar med att vi läser texterna högt för varandra, om och om igen. En del av den föreställning vi gjorde på Tender Buttons var när jag i smyg hade spelat in mig och Michele när vi sitter och går igenom texten och tar oss an alla ord och vändningar. För att förstå allt, för att analysera och känna rytmen och klangen i texten. Så vi läser och läser, och skrattar. När det gäller Doctor Faustus kände vi tidigt att vi ville göra en avantgarde musikal, att vi skulle göra låtar. Så i den föreställningen blev det så att vi jobbade med att skapa en musikalisk struktur utifrån texten. I Tender Buttons var det mycket mer improvisation, vi tog en del och improviserade, tog en annan del och improviserade, ja ett nästan oändligt improviserande. Jag kom ihåg ett textparti som innehöll orden ”lifting a temporary stone” och Michele gjorde den med ett sorts mörkt tryck och det skapade en väldigt stark bild i mig som i sin tur genererade energi för musiken. Alltså, improvisationer som skapar idéer som skapar nya idéer, så växer det.
JOHAN: Men i Doctor Faustus bestämde ni alltså tidigt att ni skulle skriva låtar. Varför då?
ANNA: Jag tror det kan ha att göra med en förändring i förhållande till Stein och hennes språk. En större respekt hade vuxit fram och då ville vi skapa en tydligare struktur, en struktur som speglade språket.
MICHELE: De senaste åren har jag improviserat med rösten mer och mer, och tillsammans med Annas slagverk har det blivit ett spännande sätt och en viktig del i att utveckla vårt språk, som ensemble. Och den känslan av improvisation och spontanitet har varit viktigt för mig även när vi skapar en fastare struktur, som i Doctor Faustus till exempel.
JOHAN: Och Georgia, er basist, är med i improviserandet, i utvecklandet av föreställningarna, på samma sätt, eller?
MICHELE: Ja, Georgia tycker mycket om att improvisera och i föreställningarna finns flera partier där hon och jag helt improviserar, röst och bas.
ANNA: När vi spelar som The Rosehips då är alltid Georgia med, men jag och Michele gör också föreställningar och konserter på duo.
JOHAN: Doctor Faustus, såsom ni gör den, blir ju ett sorts musikdramatiskt verk. Kommer det intuitivt från er båda att musiken måste vara med i de föreställningar ni gör eller är det Stein som lockar fram musik?
ANNA: Musiken är ju grundstenen i det vi gör, vi skulle inte kunna göra någonting utan musik. Så är det. Men nu när vi ska göra Portraits and Prayers så har vi bjudit in två konstnärer och en dansare och vi kommer att jobba mer med rummet och det visuella, men musiken är grunden.
Intervjun med Anna Gustavsson och Michele Collins gjordes den 30 augusti 2021.
Tillsammans med basisten Georgia Wartel Collins bildar de gruppen The Rosehips. Anna spelar olika slagverk, klaviaturer, elektronik och sjunger. Hon komponerar även de låtar som ingår i deras olika föreställningar. Michele Collins är skådespelare, performance artist och sångerska.