top of page
Sök
  • Sven Eric Liedman

Framtiden 1922




Utdrag ur Sven-Eric Liedman: Tidens smala näs. Tankar i en vilsegången tid. Albert Bonniers förlag 2024. Publiceras på Radioarts blogg med författarens tillstånd.

 

Framtiden 1922 

 

Det blåser halv storm över Göteborg, och snön vräker ner. "Snösmocka", kallas det på kvällstidningarnas löpsedlar, och när vi kommer runt hörnet och får vinden rakt i ansiktet känns det verkligen som att få en smocka. Jag vacklar till på mina otympliga Icebugs men Eva-Maria hugger tag i mig. Vi pressar oss framåt mot vinden. 

      Vårt mål är Litteraturhuset, denna märkliga kulturö i området runt Järntorget som annars storkapitalet håller på att lägga under sig. Där ska Susanne Skogs och John Swedenmarks ljudkonstverk Folkbildningsoperan uppföras och jag ska därefter samtala med John.

      En tapper publik, flera rätt unga, har trotsat ovädret.

      Det blir en fin kväll. Ljudkonstverket spelas upp ur sex olika högtalare som tävlar om uppmärksamheten. Texten består av en åttasidig tidning som ABF Stockholm gav ut 1922. Allt läses upp av en lång rad olika röster, även annonserna. Det mesta handlar förstås om folkbildning och närmare bestämt om ABF:s utbud. Det är verkligen imponerande. Ett otal mänskliga kunskapsområden finns representerade, från fysik till litteratur, från 

konsten att skriva protokoll till vardagslivets kemi. 

      Men tidningen nöjer sig inte med att redogöra för programmet. Den riktar en uppmaning till alla och envar att ta tillfället i akt att lära sig något nytt. Även om du är trött efter arbetet (arbetsveckan var ännu på sex dagar och skulle så förbli in på 1960-talet) har du åtminstone en kvart över till att förkovra dig! 

      Detta skrevs strax efter det demokratiska genombrottet i Sverige. En av högtalarna manar: Snart kommer många arbetare att ta plats i beslutande församlingar, och då gäller det att de är väl rustade med kunskaper för att kunna vara med och styra landet eller staden i en riktning som gynnar det vanliga folket. 

      Här finns en orubblig tro på bildningens betydelse för individ och samhälle. Varje ord andas framtidshopp och utvecklingsoptimism. En annan värld är möjlig. 

      Men det materiella måste också ha sitt. På nästan varje sida i tidningen finns en likalydande annons om en rad matställen i Stockholm som serverar en enkel frukost med gröt och "ägg eller kallskuret". Senare får jag veta att det är den fina poeten Jenny Wrangborg som läser annonsen. Skalden får ta sig an det mest jordnära. 

      Vad kan jag säga efter denna mäktiga röstmassa?

      Redan i pausen efter ljudkonstverket hör jag att jag inte är ensam om att vara imponerad av vad vi hört. Ja, känner vi inte också ett stänk av avund? Då byggde man en framtid. Håller vi idag inte snarare på att avveckla framtiden för vanliga människor? Hundra meter från lokalen där vi befinner oss ligger Folkets Hus. Men vad finns kvar av Folkets Hus? Folkteatern, ja, hotad men fungerande. Annars nästan ingenting. Däremot har miljardären Petter Stordalen ställt detta hus i skuggan av ett 30-våningars hotell, en anskrämlig byggnad som till råga på allt lånat namn från den fina bio som utgjort navet i den göteborgska Filmfestivalen: Draken.

      Författaren Lydia Sandgren skrev nyligen en artikel i Göteborgs-Posten där hon jämför hur staden Göteborg firat jubileumsåren 1923 och 2023. 1923 tillkom Götaplatsen med Konstmuseet. Liseberg invigdes, liksom Slottsskogsvallen. Och 2023? Ja, en del jippon. Men de spektakulära insatserna står några storkapitalister för. Stordalen med sitt hotell är den ene och den andre Ola Serneke som smällt upp Nordens högsta byggnad, Karlatornet (eller Gylfen som den kallas) på Hisingssidan av älven. 

      Men åter till ABF. 

      Ur tidningen från 1922 talar en tveklös tro på kunskapens betydelse. Den som kan röra sig fritt på något kunskapsområde gör både sig själv, sina medmänniskor och hela samhället en tjänst. Okunnigheten håller däremot en människa i ofrihet. En hel samhällsklass som stannar i halvmörkret kommer att hunsas av den överklass som redan från barndomen fått del av bildningens privilegium. 

      Ingen kan vara omedveten om att den glada tveklösheten i ABF:s tidning spelar mot en fond av misstro och förakt från många i dåtidens samhälle. Vad skulle dessa kurser och studiecirklar tjäna till – arbetarna skulle ju ändå förbli halvbildade? Utan studentexamen når man inte upp till den verkliga bildningen, och studentexamen var förbehållen några ynka procent av männen och ännu färre kvinnor. ABF ville vara ett bålverk mot dessa fördomar. 

      Klassamhället med sina orättvisor utgjorde en avgörande bakgrund till energin som talar ur texten. Men det fanns också en annan förutsättning: Många människor i 1922 års Sverige vägleddes av diverse vidskepelser och villfarelser. Folkskolan var inte nog för att skapa en alltigenom upplyst befolkning. Det krävdes mer. ABF av år 1922 ville stå för upplysning. 

      Det är påfallande att det fanns ett rikt utbud av kurser i litteratur år 1922. Kunskaperna som krävdes av den olärda människan var inte bara instrumentella utan också bildande. Skulle hon kunna påverka samhället i god riktning måste hon ha en känslighet också för skönhetsvärden. Annars skulle hon inte kunna bidra till en god framtid för alla.

 

Men är bilden enbart så ljus? Var vetenskapen en så säker ledsagare? Är det inte kring 1922 som rasbiologin blir en officiell doktrin i Sverige liksom i åtskilliga andra länder? (Nej, det var inte Sverige som var först. Nej, det var inte socialdemokrater som ledde den regering som gav klartecken till Rasbiologiska institutet.) Rasbiologin kommer i många år framöver att skapa tragedier med sina steriliseringar och sin ohöljda rasism. I vetenskapens namn kommer den att sprida hemska fördomar. 

      Så är det. Det är lätt att tro att det enbart skulle ha varit en motbjudande legering av gamla fördomar och tidiga uttryck för det som skulle bli ren nazism. Sådana element fanns förvisso, element som också letade sig in i arbetarrörelsen. Men samtidigt var det många bland tidens ledande biologer och inte minst genetiker som gick i god för denna lära som innebar att vissa människor antingen inte alls borde finnas eller hållas tillbaka i en underordnad position.

      För en vetenskapshistoriker är det inte svårt att förstå varför det kunde bli så illa på just detta område. Ärftlighetsforskningen hade helt enkelt inte hunnit längre. Ännu var det långt till Watson-Cricks dubbelspiral, till DNA och RNA och över huvud till hela den enorma kunskapsutveckling som de senaste årtiondena inneburit på området. 

      Rasbiologin fick sitt genomslag därför att det fanns så många obehagliga föreställningar om människors olikhet i samtiden. ABF med sin vetenskapstro utgör inget undantag. Där fanns det både människor som trodde på jämlikheten och människor som menade att vissa var förmer än andra av rent biologiska skäl.

      Idag är situationen en helt annan. Biologer kan i detalj visa att alla människor är häpnadsväckande lika. Arten är mycket ung, några hundratusentals år, och variationerna är små och rätt oväsentliga. Störst spridning finns det i Afrika, helt enkelt därför att det är där som människoarten funnits längst. 

      Därför är det sorgligt att en våg av rasism väller över världen och även Sverige idag. Den har inget som helst stöd i dagens vetande, och den visar tvärtom detta vetande sitt djupa förakt. 

      ABF:s tidning vill sprida 1922 års kunskap till vanligt oskolat folk. Nu, drygt hundra år senare, arbetar Sveriges näst största politiska parti, Sverigedemokraterna, för att väcka misstro mot väsentliga delar av vetenskapen. När de vunnit över tillräckligt många politiker på sin linje gällande invandringen blir deras nya stora fråga klimatet. Vetenskapen är här tveklös: människans användning främst av fossila bränslen driver fram de klimatförändringar som vi alla kan iaktta. Den pågående forskningen gäller den exakta omfattningen av förloppet och framför allt vilka motåtgärder som är tillräckligt effektiva för att vi ska undvika en fullständig kollaps. 

      Men här vill Sverigedemokraterna reducera kunskapen till åsikter. Åsikter är en personlig sak: jag anser si, och du anser så. Åsikter kan vara väl förankrade eller stundens barn; de kan vara initierade eller ytliga; och de kan bygga på goda eller usla värderingar. Men det är inte en åsikt att jorden kretsar kring solen, att människan härstammar från andra arter eller att högre koncentration av koldioxid och metan i atmosfären ger högre medeltemperatur. 

      Här vill SD blanda bort korten. När man hör deras klimatansvarige, Martin Kinnunen, diskutera med någon som inte förnekar vad vi redan vet, är det som att blicka ner i en ormgrop: argumenten snor sig kring varandra med en energi och snabbhet som gör det omöjligt att skilja den ena ormen från den andra. 

      Men klimatet är inte det enda kunskapsområde som är under attack. Partiets föreställningar om svensk historia avviker från den som är väl förankrad i källor och textkritik. Bilden av islam är en nidbild. 

      SD har också sina idoler. Folkhögskolemannen Teodor Holmberg är en sådan. Partiets chefsideolog, Mattias Karlsson, har skrivit artikeln om Holmberg på Wikipedia. Alla försök att göra  presentationen mer sanningsenlig raderas snabbt. I sin artikel jämför Karlsson Holmberg med en annan ärkekonservativ man från tidigt 1900-tal, Rudolf Kjellén. Kjellén var en inflytelserik statsvetare och politiker, samtida med Holmberg och fortfarande ihågkommen för att ha myntat begreppet folkhem. I Wikipediaartikeln sägs Holmberg vara modernare än Kjellén; han var nämligen "uttalat positiv till parlamentarism, kvinnlig rösträtt, frikyrkorörelsen och djupgående sociala förändringar". 

      I verkligheten var SD:s idol betydligt mer ombytlig i sina åsikter, och han förblev inte opåverkad av de starka fascistiska och nazistiska strömningarna efter första världskriget. I artikeln i Svenskt Biografiskt Lexikon skriver Ragnar Amenius bland annat att Holmberg "uttryckte farhågor för den moderna judendomen, som han ansåg ha trängt in i Sverige".

 

Skönmålningen av Teodor Holmberg är givetvis bara en detalj men den är inte betydelselös. Holmberg har en plats i den svenska folkbildningen. Folkbildningen är Skandinaviens enda egna bidrag till pedagogikens historia. Danmark har de äldsta folkhögskolorna men Sverige kom snart efter; och Sverige är först av alla med en annan nyhet, studiecirkeln, där en grupp intresserade samlas kring ett studiematerial utan att vägledas av någon lärare. Oscar Olsson, kallad "Olsson med skägget”, var den främste impulsgivaren. Han hade varit elev till en annan av folkbildningens pionjärer, filosofen Hans Larsson i Lund. 

      Här borde väl Sverigedemokraterna gripas av nationalistisk yra. Men icke – tvärtom. Partiet avskyr den nuvarande svenska folkbildningen och gör allt för att motarbeta den. De har spelat en avgörande roll för att regeringen Kristersson ska skära ner bidragen till den med väldiga belopp. 

      Det är nämligen inte den folkbildningen SD vill ha. Den folkbildningen ligger närmare ABF 1922 än Teodor Holmberg. Den vill inspirera människor som av olika anledningar mött hinder 

på sin väg i livet och inte stänga in dem i en socialkonservativ hierarki i vilken de längst där nere alltid ska veta sin plats. 

 

Vi lever i dystra tider, men det gjorde man också 1922. Vår lilla tappra skara enas om att vi måste arbeta för att sprida den kampanda och inte minst den kärlek till kunskap och bildning som en gång bidrog till att förändra Sverige. Uppgiften är gigantisk, vi är så få. Men vi ger oss inte. 

      När vi går hemåt från Litteraturhuset har vi snösmockan i ryggen. Det blir lättare att gå. Vi känner att vi trots allt har en uppgift i världen. Politikens dårar måste besegras. Sverige måste åter skaffa sig en riktig framtid. 

      Väl hemma tar vi ett glas vin till kvällssmörgåsen.Utdrag ur Sven-Eric Liedman: Tidens smala näs. Tankar i en vilsegången tid. Albert Bonniers förlag 2024. Publiceras på Radioarts hemsida med författarens tillstånd.

25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page