Glasmolnet känns som dikt, som science fiction, men känslan bedrar. Allt har hänt. Det är bara tio år sedan. Ändå hade jag glömt. Jag hade glömt hur jag i april 2010 satt i solen på en uteservering i södra Sverige vid ett bord som hade pudrats av ett mycket tunt lager vulkanisk aska. Jag ritade ett hjärta med fingret i askan, förvånad och rädd. Askan tycktes så oskyldig. Det gick inte att begripa att detta lätta askregn kunde stoppa ett helt samhällsmaskineri. Att något så litet kunde göra så ofantlig skada – hur skulle det gå den dagen vi drabbades av något stort?
Glasmolnet väcker glömda händelser till liv. Röster berättar om hur ton efter ton efter ton med aska började spruta upp ur en vulkan under en jökel på Island och helt lamslog flyget. Ljuden som porlar omkring rösterna, som dunkar och slår – är det smältvattnet från glaciären? Är det våra hjärtan i otakt av förvirring och rädsla? Det är – så uppfattar jag det åtminstone – våra rop och frågor och försök att hålla ihop oss själva, att stanna i en vardag vars förutsättningar plötsligt förändras av något vi inte bestämmer över, vi som vant oss vid att kunna fatta beslut om allt.
Det är naturens milda och stillsamma likgiltighet för oss. Det är ljuden inuti våra kroppar och samhället vi skapat, högljutt och skört.
Rösterna rekapitulerar, överlappar varandra, lugnt som på nyheterna. Ett ”nu” återskapas som blir overkligt i sin enkelhet. Så här var det. Så här är det: I Kenya vissnar och förstörs tusentals ton rosor som skulle ha forslats till Europa. Människor där och på många andra håll förlorar med omedelbar verkan sin utkomst. I-landsproblemen är mindre drabbande, men ändå: Varken charterresenärer i strandbungalows eller världsledare i globala toppmöten kan ta sig hem. Tågen överfylls. Längs vägarna står desperata människor och tigger lift. Det vet askan inte om. Den är likgiltig och osynlig som ett virus.
Askan är mjuk som mjöl. Dess ytterligt små korn är hårda med skarpa kanter som inte låter sig slipas ner. Den består av glas. Den är ett glasmoln.
Heta flygplansmotorer som täcks av den mjuka vulkaniska askan smälter den. Motorerna kapslas in i glas. Från flygplanskroppar blästrar askan bort all färg, ner till stålet. Att flyga blir omöjligt. Människan tvingas tillbaka in i sina fysiska förutsättningar. Vi har gjort oss beroende av skyhöga hastigheter, ett beroende som lamslår oss vid en pust från en storm eller en vulkan. I grund och botten är vi långsamma marklevande varelser. Plötsligt blir det konkret. En axelryckning i jordskorpan räcker för att markera det hårt.
Rapportering kan vara poesi. Dikten är mångtydig, sägs det ofta, men liksom rapporteringens språk kan också poesi vara exakt. Med poetisk precision överlappar rösterna i Glasmolnet varandra. Tillsammans med upprepningar och ljud – ett flygplan som sjunker ner ur ett moln, ett porlande, en vind – skapas en värld där jag stiger in och förundras. Privilegierade människor som åkte taxi från Oslo till Bryssel, den åldrade kvinnan på sin första utlandsresa som fastnade i Marbella och rapporterades vara ”nöjd” – hur kunde jag glömma? Nu ser jag det framför mig igen – hjärtat i askan på bordet, det irriterande med att jag fick aska i min öl.
Mina egna minnen framkallas av det jag hör, växer fram i medvetandet som bilder på fotografiskt papper i min ungdoms fotolabb. Jag blir nyfiken på vad som kommer att hända i andra som hör Glasmolnet. Vad minns de? Vad minns du?
Att jag hade glömt askan våren 2010 förskräcker mig. Är det bara jag, eller är människans minne av små och stora katastrofer verkligen i allmänhet så kort?
Om någon frågade mig: ”Vad skulle du säga att Glasmolnet handlar om?” så skulle jag med ett ord svara: Glömska. Jag undrar om den större pandemiska katastrofen vi befinner oss i medan jag skriver, kommer att glömmas på samma sätt fortare än vi anar. Jag undrar hur fort den här planeten vi bor på glömmer oss om vi försvinner. Och när jag frågar mig själv vad konst är, inser jag att konsten alltid hjälper mig minnas.
A shrug from the earth’s crust
( English translation by Dana Johnson)
The Glass Cloud feels like poetry, like science fiction, but the feeling is deceptive. It has already happened. Only ten years ago, and yet I had forgotten. I had forgotten how, in April 2010, I sat in the sun at an outdoor cafe in southern Sweden at a table that was covered in a thin layer of powdery volcanic ash. I drew a heart in the ash with my finger, surprised and scared.The ash seemed so innocent. It was impossible to understand that this light rain of ash could stop an entire social machinery. That something so small could do so much damage – how will it be when we are hit by something really big?
The Glass Cloud reawakens forgotten events. Voices tell of how ton after ton after ton of ash starts to shoot up out of a volcano from under a glacier in Iceland, and completely paralysed all airline traffic. The sounds that ripple around the voices, that thump and beat – is that the meltwater from the glacier? Or is it our hearts beating out of sync, from fear and confusion? It is – at least this is how I understand it – our cries and questions and attempts to keep it together, to stay steady in an everyday life whose conditions suddenly change by forces outside our control, we who are used to deciding over everything.
It is natures gentle and quiet indifference toward us. It is the sound from within our bodies and the society we have created, blaring and fragile.
The voices recapitulate and overlap, calmly like on the news. A recreated ”now” becomes unreal in its simplicity. This is how is was. This is how it is: In Kenya, thousands of tons of roses that should have been transported to Europe, wither and die. People there and in many other places immediately lose their livelihoods. Domestic problems are less pressing, but even so: Neither tourists in beach bungalows or world leaders at global summits can go home. Trains are overloaded. Along the roads, desperate people beg for lifts. The ash is oblivious to this. It is indifferent and as invisible as a virus.
The ash is as soft as flour. Its extremely small grains are hard with razor-sharp edges that cannot be ground down. It consists of glass. It is a glass cloud.
Over-heated airplane engines melt the soft volcanic ash they are covered in. The engines become encapsulated in glass. From the fuselage, the ash blasts away all the paint, right down to the steel. Flying becomes impossible. People are forced back into their physical conditions. We have become dependent on soaring speeds, a dependence that paralyses us at the breath of a storm or a volcano. Basically, we are slow-moving creatures. Suddenly it becomes concrete. A shrug from the earth’s crust is enough to make that crystal clear.
Reporting can be poetry. It is often said that poetry is ambiguous, but like the language of reporting, poetry can also be accurate. With poetic precision, the voices in The Glass Cloud overlap. Together with repetitions and sound – an air plane that sinks down out of a cloud, a ripple, a wind – a world is created where I step in and marvel. Privileged people who took taxis from Olso to Brussels, the elderly woman on her first trip abroad who got stranded in Marbella and was reported to be ”satisfied” - how could I have forgotten? Now I see it clearly again – the heart traced in the ash on the table, the irritation when I got ash in my beer.
My own memories are evoked by what I hear, grow in my consciousness like the images on photographic paper in my first photo lab. I become curious about what The Glass Cloud will evoke in others. What do they remember? What do you remember?
That I had forgotten about the ash in the spring of 2010 frightens me. Is it just me, or are people’s memories of small and large disasters really, in general, so short?
If someone asked me: ”What would you say The Glass Cloud is about?”, I would answer with one word: Forgetfulness. I wonder if the serious pandemic catastrophe that we are in as I write this, will be forgotten in the same way: sooner than we can imagine. And when I ask myself what art is, I realize that art always helps me to remember.
