Sök
  • johankgpetri

Fredrik Nyberg Grop, block och sly:om David Vikgrens Materialvägensägen

Uppdaterat: 9 okt.


David Vikgrens hela tiden språkligt elaborerande diktsamling Materialvägensägen (Teg Publishing 2019) tar en tydlig tematisk utgångspunkt i den exploatering av naturresurser som Sveriges norra delar över tid har utsatts för. Kvar blir en grop – en påtaglig brist – som sammantaget utgör den motor som driver den temperamentsfulla texten framåt.

Foto Helena Persson


Naturligtvis är det ingen slump att verbet riva både rimmar på, och är inrymt i ordet, skriva. Att så är fallet – alltså det icke slumpmässiga – förstår man om inte förr då man ett tag umgåtts med Materialvägensägen. Det är en bok som präglas av såväl strikt ordning som av kaos, av ett skapande och av ett nästan helt samtidigt rivande. Det handlar om att ”addera” och ”radera”. Boken består av tre huvuddelar som formellt ser nästan likadana ut. Globalt i boken råder en sträng lagbundenhet. De tre delarna heter: ”ETT”, ”TU” och ”TRÄ”. Eller så heter de: ”JA!”, ”NJA!” och ”NEJ!”. Och det kan, just för att påvisa ordningens och strukturens betydelse i boken, vara en poäng att mer nogsamt redogöra för detta övergripande och närmast demonstrativt betonade mönster.

Mycket i Materialvägensägen går, i ett försök att generera förståelse, att plocka isär. Nästan varje avdelning, på nästan varje nivå, går att bryta ner i mindre och mindre enheter. Och ju mer partikulära texterna blir desto mer betydelse tycks de ge från sig. Allra först i boken, efter kolofonen och längst ned på en opaginerad sida står det: ”Guds nåd och frid vare med eder älskade små barn som skall vakna ur dessa band!” Denna paratextuella utsaga är, eller går att uppfatta som ett slags motto. ”Barn” och ”band” – och då band i betydelsen ”bojor” – är två ord som delar många bokstäver med varandra och samtidigt förmår att berätta viktiga saker om denna boks ytterligheter. På det därefter följande uppslagets högersida står det: ”ETT”, något som markerar att bokens första avdelning tagit vid. Det står: ETT, TU, TRÄ. Det står inte: ETT, TVÅ, TRE. På nästa uppslag och på bokens första paginerade sida (s. 11) återfinns samlingens första dikt. Den består av 14 korta versrader. De versifierade dikterna, som återfinns tidigt i varje större tredjedel, uppvisar en genomgående och formellt sträng praxis. Dessa tre dikter går att bryta ner i strofer och delar som skapar ett tydligt, avläsbart mönster. Det finns ett ramsartat drag över dem. Såväl konsonant- som vokalljuden skapar som akustiska kluster där ett eller några olika språkljud träder fram som nycklar vilka präglar eller färgar de olika stroferna. Dessa dikter är föränderliga men samtidigt lätta att känna igen och bestämma som en i Materialvägensägen specifik dikttyp. Det kan låta som såhär: ”Öda rada rem / Vara lilla vem // Rara blemma / Röd och hämmad // Löda / Leda / Stäm”. Denna del, liksom stora delar av det övriga materialet i boken, är väl medveten om textens akustik, hur dikten klingar. Och just arbetet med bokstavs- och fonemljuden är, tänker jag, centralt och ofta i sig meningsskapande i boken. Att också vokalen tillmäts sådan betydelse, blir möjligen extra intressant och paradoxalt i en dikt som på annat håll, på sida 52, sägs utspela sig i ”saknade vokalers landsända”. På nästa uppslag står det på högersidan ”JA!”. Det står senare i boken också: ”NJA!” och ”NEJ!”. Dessa inslag går att uppfatta som en alternativ eller kompletterande rubrik, samtidigt är rörelsen från den första delens ja, via del tvås nja, fram till det avslutande nejet naturligtvis av betydelse för bokens helhet och progression. ”Utveckla avvecklingen” ljuder ett återkommande credo. Därefter – efter ”JA” – följer en längre, kursiverad och högerställd dikt som också den har sina formella och visuella motsvarigheter på jämförliga platser senare i samlingen.


Foto Helena Persson

Nästa moment i boken är en svart, fyrsidig geometrisk figur som återfinns på det därefter följande uppslaget. Den är nästan en triangel men den är ingen triangel. Det står inte ”TRE”, det står ”TRÄ”. Också den geometriska formen, eller formerna, återkommer och varieras sedan i de två följande delarna. Vad dessa visuella men som det tycks arbiträra tecken hävdar förblir dunkelt, men de liknar (om man tänjer lite på dem i sin tanke) tömda vägmärken. Det är inte alldeles lätt att orientera sig med hjälp av sådana nästan helt opaka tecken. Därefter följer den beståndsdel som måste sägas utgöra vardera avdelnings (och därmed också bokens) huvudpart, nämligen 15 stycken nioradiga prosadikter. Då också denna texttyp återkommer i samma mängd på ytterligare två ställen handlar det sammantaget om 45 stycken dikter och 405 nästan lika långa rader. Prosadikten, den såväl språkligt som visuellt långt drivna, har Vikgren använt sig av tidigare. Boken Inomhuslektionen från 2008 består till stor del av likartade nioradiga prosadikter som också i sitt specifika språkarbete till viss del knyter an till texterna i Materialvägensägen. och det är viktigt att dessa prosadikter i princip, nära nog ner på teckennivå, är lika långa. Den närmast exakta samstämmigheten i längd blir en slags ram eller regel i arbetet. Det handlar om en millimeter-precision, om ordning och reda, om det strängt formbundnas betydelse i ett skrivande som i övrigt präglas av ett annat, avgjort hetare temperament. I Materialvägensägen tillåts det hårt ansade och det vildvuxna samexistera och jag tänker att de två hållningarna också utgör varandras förutsättningar. Trädgårdens ordning framträder först i och med den ”oordning” som råder utanför staketet. De 45 prosadikterna – eller blocken – uppfattar jag som ett centrum i boken, men också som den i boken så ombesjungna ”centrumsgropens” materiella motsats. Grop blir block. Håligheten blir kompakt. Sist, efter de tre längre delarna, och efter en ensam rad som lyder ”som en knäppgök gång på gång Aldrig en och samma sång”, avslutas boken sedan med en längre, tät dikt. Genom sin placering på boksidan/uppslaget, den är högerställd, liksom av det faktum att den är satt i kursiv, kommunicerar dikten med den likformiga texttypen som stod att finna tidigt i de tre huvudavdelningarna. Denna avslutande dikt, tillsammans med den citerade ensamma raden, går möjligen att uppfatta som ett slags ”appendix-paket”. Och kanske därmed också som något som stör eller ifrågasätter det formellt rätvinkliga.

Materialvägensägen präglas av repetitioner och variationer, av ”gång på gång” och av ”Aldrig en och samma sång”. Och inom den formella ordningen ryms en hel del språklig oordning, eller kaos, eller upplösning. Söndervittring. Som läsare av Materialvägensägen ställs man allt som oftast inför en osedvanligt massiv texttyp som tematiskt kretsar kring ett hålrum, en stor och med tiden också allt större grop. Det första ordet i den inledande prosadikten (s. 21) är ”grophelvetet” och sedan talar dikten om ”en stor jävla grop” som vid ”Bergets fot” äter sig ”rakt genom mark och trakt”. Den gång på gång ombesjungna ”gropen” blir ett tomt, ödelagt centrum i materialet och i den ort dikten betraktar. Det är runt denna grop texten, dikterna och hela boken kretsar. Och det är inte vilken grop som helst, utan den så kallade ”kaptensgropen” i Malmberget, som åsyftas. En grop som uppstått som en konsekvens av LKAB:s malmbrytning i området. Gropen har fått stora konsekvenser för samhället Malmberget som delvis, på grund av dess expansion, fått omlokaliseras. Gropen berättar om en ordning där Sveriges norra delar och dess naturresurser – skogen, malmen, vattenkraften – på ett våldsamt vis nyttjas av det övriga riket. Malmberget är en ”Naturresursort”, en offerzon och det är detta faktum dikten rasar mot. En offerzon är en plats vars värde bara har att göra med det som där går att ur naturen utvinna.

Foto Helena Persson


Det nästan helt värdelösa i form av exempelvis en makulerad boks bruksvärde på ett nedlagt inlandsbibliotek ställs i dikten, direkt och/eller indirekt, mot det värdefulla, mot järnmalmen, mot vattnet och skogen. Gropen får en metaforisk, emblematisk men också en konkret betydelse eller funktion i texten. Den blir till en mun, en munhåla – som på ett mycket specifikt vis talar – eller ropar – om extraktivismens påverkan på naturen och på kulturen i norra Sverige. Det står: ”Ett rop av en grop” och både ropet och gropen kopplas på flera samtidiga vis samman med ”orden”. Gropen är ett emblem, men också i hög grad diktens röst, det djup varifrån orden kommer. Här skall, står det, ”sprickbildningen hålla låda”.

Hur talar då sprickbildningarna och grophelvetet? Det är uppenbart en dikt som på ett mycket specifikt vis arbetar med och i språket. Poesin framträder inte, tänker jag, som ett onaturligt språk i förhållande till ett tänkt naturligt språk. Efter att det babyloniska babblet för länge sedan tyvärr tycks ha tystnat torde det inte heller finnas något sådant naturligt språk. Denna förutsättning gäller också för Vikgrens på många vis elaborerade gropdikt.

Låt mig bli lite närsynt. På sida 49, i den första av de 15 numrerade prosadikterna i bokens andra avdelning kan man bland annat läsa: ”En sägen äg / en och måst brytas som en kvist säreget kan delas och eldas.” Ur en begränsad uppsättning vokaler, konsonanter och fonem utvinner författaren mycket och så ser språkarbetet ut på väldigt många ställen i boken. Bokstäver – såsom ”ä”, ”g” och ”e” – kastas om och nya ord uppstår så att säga av bara farten. Språket får en nästan självgående generativ kraft. Olika typer av rim – slutrim, inrim och vokalrim – får språket att börja producera nya glosor och nya betydelser. Ordet ”En” som inleder frasen, återfinns i nästa ord ”sägen”, ”sägen” som sedan i sin tur blir av med ett ”s” och delas upp i två små ord på var sin sida av radbrytningen. Det står ”äg / en”. Och känslan av att vara ägd av någon annan är ett led i den koloniala erfarenhet och ett faktum texten sätter upp på sin politiska agenda. Kanske kan man vidare hävda att dikten arbetar med en slags sönderbrutna ”sägner”. ”Sägen”, som är en beteckning på en genre, återfinns ju redan i bokens titel. ”Sägen” betyder enligt Svensk ordbok: ”kort folklig berättelse som vanligen innehåller övernaturliga inslag men som ändå betraktas som i viss mån trovärdig.” Ordet ”sägen” aktualiseras sedan åter i ordet ”säreget”. Den säreget delade kvisten, eller ”sägnen” kan sedan också eldas. Och delandet och eldandet har, inte minst fonemiskt, mycket med varandra att göra. Den ryske litteraturteoretikern och lingvisten Roman Jakobson skrev på ett ställe att ”ord som liknar varandra ljudmässigt dras mot varandra betydelsemässigt” Och jag tänker att det är ett fenomen Vikgren är medveten om och använder sig av i sitt skrivande. Den första prosadikten i den tredje och sista avdelningen (s. 77) avslutas med följande mening: ”Tjo att peka skall vara Att bebo den rot vars eko kallas tro”. Det är sannerligen så att i ordet ”tro” ekar ordet ”rot” och vice versa. Dylika språkliga eko- eller spegeleffekter uppvisar en genuint generativ kraft genom hela boken.


Ljudkonstnär Helena Person Foto Jan Lundberg


Det finns något vildsint över språkarbetet, man får en känsla av att författaren liksom släpper på sin kontroll över språkhanteringen och låter orden och bokstäverna få arbeta på egen hand. Samtidigt finns det – som jag varit inne på – något mycket strukturerat och tyglat i bokens övergripande form. Språket lever rövare, är så att säga natur inom sina hårt strukturerade, kultiverade ramar. Det vildsinta, vildvuxna konfronteras gång på gång med det tyglade. Grammatiken, som är att betrakta som ett av språkets viktigaste ordnande verktyg, är i denna text delvis satt ur spel. En fråga: Blir ett språk som överger den konventionella grammatiken natur?

Det talas på några ställen i boken om förbuskning och om sly som tagit över. På sida 53 kan man exempelvis läsa: ”Nej sådant cirkulerande underskott har den / här utlästa lusen blitt som vågar kalla Hålan Härlig där förbuskning / och sly tagit över Historieskrivningen.” Och en sådan igenväxningsprocess, sådana ”sly- och förbuskningselement”, är en realitet på många platser där industrin och utvinningen härskat. Det av naturen fritt växande, det vildvuxna tar över där kulturens danande projekt överges. I Materialvägensägen är slyet inte blott ett objekt utan här återfinns också ett slags vildvuxet ”slyspråk” som samtidigt, på ett paradoxalt vis, är hårt ansat i nioradiga prosablock. Läsaren ställs inför en slags stringent språklig förbuskning. I sin konstnärliga doktorsavhandling Tvärsöver otysta tider skriver Imri Sandström: ”Bokstäverna är sly som sticker upp ur snön. Smala stammar som böjer sig.”

Materialvägensägen är också en text som är intresserad av olika temperament. Av att på ett dramatiskt vis röra sig mellan motsatta kynnen. Det finns en högst allvarligt menad politisk agenda i texten och boken, men detta allvar och det tonläge allvaret för med sig penetreras eller genskjuts gång på gång av det burleska och låga. Av det komiska och lekfulla. Utan att tydligt deklarera detta menar jag ändå att Vikgren suttit i författaren och folkhögskolläraren Erik Beckmans klassrum. Beckman som i texten ”Hur man gör en bok” skriver om de ibland nödvändiga ”brytningseffekterna”: ”Sitter man och gråter över en text, och det gör jag ofta för jag är en väldigt lättrörd person, kommer de där brytningseffekterna ganska snart. Antingen genom en oförmodad saklighet och ett kallsinnigt konstaterande mitt i alltihop, eller också genom att ta ned det på en så låg nivå att man verkligen inte kan gråta”.

I Materialvägensägen dras, liksom hos Beckman, byxorna hela tiden ner. ”Men med den handen ner nu med brallorna kring kommunalrådets / skräpyta och blås in statisterna genom rallarhålet i resursnäringens / industristängsel där historien haltar”, skriver Vikgren i en sekvens som simultant visar fram sin specifika språklighet och på ett lika pregnant vis den plats detta språk pekar mot. Boken är en ”lokalhistoria” framskriven ”under bältet”.

I Materialvägensägen finns det grop, block och sly. Det finns kepsar och krokodiler. Det finns luft och vakuum och stängda vårdcentraler. Och det finns, ”under avvecklingens sol”, också extremt långa ord. På sidan 81 står det: ”riksdagsledamötesrepresentantsskorna”. Om jag räknat rätt 36 bokstäver. Det är inte illa pinkat.



Fredrik Nyberg Foto Emelie Asplund

54 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla