top of page
Sök
  • Milton Jordansson Pinto

Den första ön - ”in sieben worten”

Uppdaterat: 27 juni


Konstnärsduon blablabor, bestående av Annette Schmucki och Reto Friedmann, har sedan de bildades år 2000 ägnat sig åt skapandet av radiokonst. I deras verk fungerar radion inte bara som ett medium utan är närvarande i alla sina funktioner, såväl tekniska som kulturella: en förmedlare av röster, av språk, en kommunikationsform. I alltifrån inspelade hörstycken, till platsspecifika installationer och performances har de utforskat detta medium och dess möjligheter.


Den samling korta hörstycken som Radioart presenterar i sommar kommer att vara uppdelade i tre olika öar, som var för sig utforskar olika aspekter och teman i duons konstnärsskap. Men till skillnad från tidigare gästspel på Radioarts digitala scen kommer det inte att finnas någon översättning av styckenas språkliga innehåll. Det kan kanske verka som att tyskan är blablabors huvudspråk för den som lyssnar på dessa verk. Men, förklarar blablabor, ”musiken är vårt modersmål”, ett påstående vi i Radioart vill respektera och lyfta fram; att språkets semantiska innehåll inte nödvändigtvis är den enda nyckeln till förståelse. Istället för översättningar kommer en text att publiceras i samband med varje samling hörstycken, i försök att hitta en väg in i deras språk, in i lyssningen, och därmed introducera blablabor till en ny lyssnarskara.


2014 skapade blablabor hörstycket ”in sieben worten”, ett verk på 49 minuter som använder bibelns skapelseberättelse (Genesis 1:1 - 2:4a) som kompositionsmaterial till stycket, som i sin tur handlar om språkets skapelse. Enligt bibelns skapelseberättelse skapade Gud världen på sju dagar, och blablabor har då valt ut sju ord från bibeltexten, med vilka de delat in stycket i sju delar. I samband med detta gjorde blablabor även tre kortare hörstycken med titlarna beim namen genannt, geht in ordnung och und es war gut, vilka är kondenserade omarbetningar av det längre styckets tema och material.


Hur skapas språket? Det talade språket har som två av sina mest framträdande egenskaper att det kommunicerar information, och att informationen kommuniceras med hjälp av ljud. Förhållandet mellan ordens ljud (form) och deras betydelse betraktas oftast som godtyckligt (i enlighet med Ferdinand de Saussures semiotiska teori). Detta har dock inte hindrat konstnärer från att utforska språkets onomatopoetiska sidor, då alltifrån det tidiga 1900-talets Dadaister, till 50- och 60-talets konkretister har utmanat denna antagna godtycklighet. När ordets ljud prioriteras över dess semantiska innehåll, får det en nästan främmande kvalité. Dessa konstnärer som arbetar med språket som material utgår från en punkt utifrån vilken orden är på väg mot sin existens som innehållstyngd symbol, utan att riktigt ha nått dit. Det är på sätt och vis ett utforskande av språkets skapelse.


I de tre korta hörstyckena som presenteras här, upplevs det som att blablabor tar sig an ämnet med en medvetenhet om att språket hela tiden skapas, varje dag, i ett nu. I beim namen genannt är det benämnandet som står i fokus. Att kallas vid namn, vad innebär det? Det kan verka som att vi som människor har ett behov av att benämna vår omgivning, som ett första steg i en kommunikativ process, ett sätt att relatera omgivningen till oss och till sig själv. I stycket sätts verbet heiße (heter / kallas) upp som en gräns mellan det obenämnda och det benämnda: Das kriechende Fingerkraut heiße Potentilla Reptans. Revfingerörten kallas Potentilla Reptans. Benämningsprocessen ordnar in den yttre verkligheten i språket. Något blir till något när det får ett namn. I hörstyckets trädgård är det växter, trädgårdsredskap, men också grammatiska termer som får namn:

Der grammatische Terminus heiße Nomen.

Den grammatiska termen kallas substantiv.


Återkommande i dessa tre stycken är även att rösterna hela tiden åtföljs av instrument. Instrumenten härmar eller svarar på röstens rytm och tonfall; de blir ibland till en musikalisk spegling av det som pågår hos rösterna. I stycket geht in ordnung får detta en extra påtaglig effekt. Rösterna radar upp tvåstaviga ord i en relativt jämn puls, ackompanjerat av en trombon och en trumma. Det låter som ett organiserande av ord, men organiserandet är varken semantiskt eller syntaktiskt utan orden hamnar i något som skulle kunna vara en fonetisk ordning. Efter att det första ordet i ordningen har uttalats, börjar ljuden bytas ut, ordet förändras gradvis, böjs till slut i så hög grad att både grammatiska och språkliga gränser korsas. Här får instrumenten den roll att de förankrar lyssnaren i det uttalade ordets ursprung. Genom att repetera samma toner och rytm ligger de som en påminnelse om vart rösten började. Och samtidigt som språkets gränser löses upp, så skapas en ny, ljudlig enhetlighet. Här skiner blablabors påstående om att musiken är deras modersmål som starkast. De lyfter fram att alla världens språk har något gemensamt: att det är ljudande.


Den tyska författaren Walter Benjamin skriver i sin essä Om språk över huvud taget och om människans språk att: ”Det ojämförliga i mänskligt språk är att dess magiska gemenskap med tingen är immateriell och rent andlig, och för det är ljudet en symbol.” Hos både Benjamin och blablabor finns ett förhållande till språket som på samma gång är spirituellt och pragmatiskt. En medvetenhet om språkets strukturer kombinerat med en andlig blick, som hos Benjamin är förenad med en Gud, och hos blablabor är förenad med musiken.


I samlingens sista stycke, und es war gut, existerar språket som ett tillstånd. Det beskriver en omgivning, kanske samma trädgård som i beim namen genannt, med en blick som lägger märke till detaljer och en röst som ibland förmår att uttrycka ett och annat imperativ: Lasse die grünen Tomaten nachreifen. Låt de gröna tomaterna mogna. Dock, detta påstående, und es war gut (och det var gott), som är styckets titel, uttalas aldrig högt. Vi återvänder till bibelns skapelseberättelse, där uttrycket återkommer när Gud ser det han har skapat. I blablabors stycke behöver denna fras inte nödvändigtvis läsas som en värdering av det skapade, utan snarare en bekräftelse av att det finns där. Språket har, liksom Gud i skapelseberättelsen, förmågan att skapa världar. De uttalade orden kopplas samman, ljudligt eller innehållsmässigt, och bildar en väv. En sådan väv kan vara ett hörstycke, likt de blablabor skapar, som reflekterar vår verklighet och samtidigt visar på nya möjligheter i hur vi kan lyssna till den. Språket både skapas i, och skapar den värld som det uttalar.



Referenser:


Benjamin, Walter, Über Sprache überhaupt und über die Sprache des Menschen [Om språk över huvud taget och om människans språk], Språkfilosofiska texter, övers. Lars Bjurman, Daidalos, 2013.

7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page